10 augusti 2022
För att fira vårt 50-årsjubileum under 2018/19 samlade vi in berättelser och profiler av personer och institutioner som har hjälpt oss att bygga vår organisation, som först började som en persons dröm 1968. Vi kommer att presentera en berättelse per vecka på vår blogg. Njut av dessa "50 för 50"-profiler som presenterar ASSISTs engagerade styrelseledamöter, dynamiska personal, välkomnande värdfamiljer och entusiastiska ASSIST Scholars.
Yi-Ming Yang -86
Kina, Taftskolan
När jag nu sitter här och minns ASSIST inför 50-årsjubileet slog det mig just att jag är lika gammal - jag har just fyllt 50 år. Ett ganska intressant förbiseende från min sida, tyckte jag, att jag inte insåg sammanträffandet förrän nu. Det beror förmodligen på att vi firar en organisations 50-årsjubileum som en krönande prestation med ohämmad stolthet och glädje, medan vi tenderar att se tillbaka på våra liv som individer vid 50-årsdagen med en melankolisk smak av bitterljuvt. Det finns ett gammalt kinesiskt ordspråk, “När man fyller 50 år är det dags att få veta sitt öde.” För mig är detta en resa som handlar lika mycket om att lära känna världen som om att lära känna mig själv. Och som ödet ville ha det började det med ASSIST.
Jag minns fortfarande hur nervös jag var den där morgonen för 33 år sedan på busstationen i Danbury. Vi hade precis blivit avsläppta på stationen efter ett par dagars fantastisk ASSIST-orientering i New York City och väntade på att bli hämtade av en “skolperson” för att åka till våra respektive ASSIST-skolor.
“Det här är på riktigt nu”, minns jag att jag sa till mig själv när jag visste att jag skulle gå på en amerikansk internatskola på heltid, bo och studera bland hundratals utländska människor som jag nästan inte visste någonting om, fördjupa mig i ett språk som jag knappt kunde konversera på, än mindre läsa och skriva, och studera ämnen som engelsk litteratur och amerikansk historia som jag aldrig hade stött på tidigare. Jämfört med dessa bekymmer verkade det trivialt att jag skulle vara tusentals mil från mina föräldrar i Kina under ett år, med liten chans att få prata med dem för att få stöd eller råd.
Min rädsla försvann när en glad och kraftig man med tjocka glasögon och ett brett leende klev ut ur en puckelryggig bil och presenterade sig som “Ferdie”. Han talade engelska så långsamt för att försäkra sig om att jag förstod att det nästan lät komiskt. När vi började småprata gav han mig genast en komplimang för mina kunskaper i engelska och sa att han önskade att hans kinesiska var lika bra. Trots att jag visste att min engelska var begränsad fick han mig på något sätt att känna mig självsäker. Till min förvåning pratade vi faktiskt hela timmen på väg till Taft, min ASSIST-skola, vilket var första gången jag pratade med en utlänning.
Det visade sig att Ferdie Wandelt var antagningschef på Taft, en av de mest inflytelserika fakultetsmedlemmarna på campus, även om jag knappast kunde se det på hans jordnära uppträdande vid vårt första möte. Han bjöd mig på middag hemma hos sig den kvällen innan han tog mig till mitt studentrum. Jag träffade hans vackra fru Joanna, deras energiske unge son Christopher och deras underbara tonårsdotter Allison. Christopher var förtjust i mina fotbollskunskaper på bakgården och Allison kompletterade den amerikanska accenten i min brutna engelska. Min hemvistfamilj, familjen Moore, var också inbjudna; deras son David skulle bli min klasskamrat på Taft.
Paret Moore kom från Skottland och deras varma välkomnande gjorde mig genast lugn, även om jag hade svårt att förstå deras starka brytning. Medan Christopher bråkade med Joanna om att sätta på sig tandställningen och Allison frågade om hon kunde hoppa över middagen för att gå till McDonald's med sina vänner, kom samtalet in på utmaningarna med att uppfostra barn. Paret Moore berättade att de var upptagna av karriärvalen för sin äldre dotter, som just tagit examen från college. Under hela samtalet bad de om mina åsikter om de olika ämnena och väntade tålmodigt medan jag kämpade för att hitta rätt ord för att uttrycka mina idéer. Jag var förvånad över att de inte bara inkluderade mig, en tonåring, i diskussionen (vilket aldrig hände hemma när vuxna pratade) utan också var genuint intresserade av vad jag tyckte.
Senare på kvällen, när jag hade kommit till mitt studentrum och lagt mig på sängen, var jag helt förvirrad och försökte få ihop och förstå dagens upplevelser. Å ena sidan var allt så främmande. Det var ingen tvekan om det. Å andra sidan verkade allt så bekant. Människor i Amerika skrattar åt samma saker och känner samma rädsla som människor i Kina. Livet var inte perfekt ens för dem i ett land som ansågs vara “himmelriket på jorden”. “Är det möjligt?” tänkte jag. Om så var fallet, hur kunde de hitta utrymme i sina hjärtan för att välkomna mig, en tonåring med dålig engelska på andra sidan jordklotet, med sådan entusiasm? Ännu märkligare, hur påverkade deras entusiasm mig, fick min självmedvetenhet att försvinna och fick mig att våga dela med mig av mina åsikter över en ganska stor kultur-, språk- och generationsklyfta?
Jag kunde knappt formulera dessa frågor den där kvällen som 17-åring och det tog mig ytterligare 33 år att hitta några rudimentära svar. Vi utkämpar alla våra egna strider här i livet, vaktar våra dygder och kämpar mot våra demoner. När vi kommer förbi vår besatthet av våra prestationer och osäkerheter och öppnar våra hjärtan för andra, låter vi oss själva och andra bada i den delade mänsklighetens ömma strålar, lika varma som den nedgående höstsol vi alla kände den där eftermiddagen för många år sedan på Ferdie och Joannas veranda. Det är i stunder som denna som vi inser att vi inte är åtskilda och ensamma. Vi är ett. Det är mitt mest bestående minne av ASSIST. Grattis på 50-årsjubileet!
Om Yi-Ming:
Yi-Ming Yang är född och uppvuxen i Beijing, Kina. Han kom till USA som ASSIST-stipendiat 1986 och tillbringade sitt ASSIST-år på Taft School i Watertown, Connecticut. När han återvände till Kina efter sitt ASSIST-år började han på Peking University och läste till läkare. Han skrev senare in sig vid Peking Union Medical College i Kina, innan han återvände till USA som forskarstuderande. Han tog så småningom sin läkarexamen vid Columbia University College of Physicians and Surgeons 1996 och fortsatte sedan sin specialistutbildning i internmedicin och sin forskarutbildning i kardiologi vid Columbia Presbyterian Medical Center. Yi-Ming är för närvarande Associate Director of Peripheral Intervention och Director of Chinese Cardiovascular Services vid Lenox Hill Hospital/Northwell Health System i New York City. Yi-Ming har tidigare varit ledamot av ASSISTs styrelse och ledamot av Taft Schools styrelse. Han bor tillsammans med sin fru Sue och deras son Kevin i New York City.